Att stjäla från energitjuven

Från början hade jag tänkt att skriva i en kronologisk ordning, men det övergav jag ju ganska snabbt. Varken orkar eller vill och spelar nog ingen roll, de där tunga bitarna kommer allteftersom. Kanske är det viktigt att få ett helhetsperspektiv för att förstå. Eller förstå? Tror egentligen inte att man kan riktigt förstå den invecklade mekanism som pågår då människor lider av olika symtom. Hur fungerar egentligen vår hjärna när bilderna av stress, ångest, utmattning, oro målar upp sig som åskmoln på himlen?

Det där ter sig nog väldigt olika från människa till människa och från gång till gång. En dag är inte den andra lik. Hur tusan tar man sig ur det då? Finns nog inget svar på det där som är enhälligt. För min del har det varit viktigt att förstå vad som suger så mycket energi, som stjäl all kraft, som gör att man tittar på samma kartong vid entrédörren varje dag i veckor. När skall man bära ut den? Visst, tiden läker alla sår sägs det. Och visst det blir oftast enklare, men om man inte tar psykisk ohälsa på allvar kan det lätt rota sig kvar. I värsta fel väldigt väldigt länge.

Vi har lärt oss sen barnsben att det är bra att röra på sig. Och i de flesta av mina situationer och även för andra omkring som haft det svårt har fysiska aktiviteter varit en hjälp. Problemet är att det i dock kan vara svårt att ta sig för det, lika tungt som det kan vara att bära ut den där påsen kan det vara att ta sig en promenad. Än svårare att ta sig till ett gym, ut och springa eller ibland ännu svårare där man försöker med vänner eller andra. Ibland vill man ju inte möta andra människor över huvud taget. En sommar försvinner, en höst likaså! Ännu svårare kan det vara att få regelbundenhet i det. Även om man mår bra kan det vara svårt att hitta rätt. För mig har det dock alltid under alla omständigheter varit så att få regelbundenhet i rörelse och fysisk aktivitet fått tiden att stanna upp vid tillfället då det utförs. Man tvingas liksom till att fokusera på annat, hjärnan stimuleras på något annat sätt.

Vissa skulle nog säga att det inte skulle fungera att fokusera och visst är det så ibland. Jag minns några veckor efter skilsmässan och jag skulle spela golf. Ville inte, men kompisarna tryckte på och visst hade de rätt… så här i efterhand kan jag se det som ett av de första stegen tillbaka. Fast den där golfrundan när tankarna var på helt andra platser, när sveket gjorde sig påmint varje minut, när det inte fanns någon kraft i något var det 5 timmars plåga som jag efteråt inte minns något av. Bara en dimma av allt och 6p på scorekortet.

enlight22

Även om det är svårt att ta sig för, även om man är rädd för att möta andra, även om det är oerhört tungt så lider man inte mer, får mer ont eller tappar ytterligare energi. Det gäller att få balans, att stjäla tillbaka lite av det som är mitt! Kanske kan man hitta tillbaka till något man gillar, kanske mår man inte sämre under den där stunden, kanske är det så att man mår bättre än att håglöst stirra i tomhet från soffan, sängen eller stolen.

Annonser

En sån där dag

Hade ju tänkt att titta lite bakåt först, få lite perspektiv och reflektera. Lite som en retroaktiv dagbok. Men så kom en sån där dag igen, med frustration, oro och kramper i magen. De där perioderna kommer ibland och det är de man vill komma ifrån. Håglösheten, orken finns där liksom inte och koncentrationen är liksom bortblåst och man hamnar i något apatiskt läge. Orkar inte göra frukost, tar mig till jobbet och finner mig själv stirrandes in i skärmen. Kan inte göra något, tankarna är någon annanstans och vart tog senaste timmen vägen? Jag har ingen aning. jag trodde jag var stark, trodde jag lärt mig av resan de sista 5-6 åren. Men idag är det inte så. Ledsamheten är där och pusselbiten som skulle finnas där är från ett annat pussel och passar inte.

enlight25

Jag borde vara glad, jag borde förstå, jag borde ha förståelse och det gör jag, men kan inte styra över de känslor som kommer. Det gör ont!

 

 

Chocken

Någonstans startar funderingar och tankar kring svåra händelser, händelser som påverkar oss både fysiskt och psykiskt. Jag hade en fantastisk barndom med massor av fina minnen och alltid haft en bra relation till mina föräldrar. Val i livet gjorde att vi geografiskt hamnade några timmars bilresa emellan. Pratade ganska ofta med mamma i telefon och även om hennes avslutande år i livet präglades av mycket sjukdom, hopp, tvivel och vardag så var hon alltid så tillmötesgående, så förstående, så snäll och alltid en vilja att alla andra skulle ha det bra. Idag undrar jag lite vad hon bar på därinne?

enlight26

När jag fick det där samtalet, samtalet att hon inte fanns där mer kom det som en chock. Precis hemkommen från ett julbord, kanske med en eller annan snaps för mycket ramlade jag ihop på golvet och bara skrek neeeeej! Sonen som nyss fått körkort fick sätta sig i bilen i snöstormen och köra. Jag minns att jag satte mig i baksätet och medan tårarna rann, så bankade jag oavbrutet med handen, med knytnäven mot rutan, jag kunde inte sluta. Tankarna började poppa upp. Varför var jag inte där? Varför hade jag inte varit där mer på sistone? Lyssnade jag inte? Trots att vi ofta pratade så kom skuldkänslor som ett brev på posten, skuldkänslor som med tiden växte och vidgades. Tankar som långt senare rannsakade även hur tiden innan varit, hur barndomen, hur den icke så närvande tiden under högskolestudierna var. Det var jobbigt att ta sig an, vad kunde jag ha gjort annorlunda och varför kändes det så här.

Sorg är väl en del av det oundvikliga i livet, det kommer där oavsett vi vill eller inte och ibland är det svårt att förbereda sig på det. Livet verkade så orättvist i stunden och än idag många år efter gör sig känslorna sig gällande och andra poppar upp. Vet ju med förståndet att jag räcker till i många sammanhang, men ändå är känslan någon annan. Och det där dåliga samvetet som kommer smygande utan förvarning när man minst anar det. Det går inte att förbereda sig på det och även om vi strävar efter att undvika det, så kommer vi aldrig att räcka till för allt och alla. Någonstans i det hela påverkade detta så mycket att jag antagligen glömde bort mig själv, att försöka göra det som gjorde att jag själv kunde må bra.

Visst ligger det något i uttrycket att vi blir stärkta av att gå igenom svårigheter och idag har jag lärt mig vägar att hantera det. Det tillsammans att det är ett sökande att veta vad man själv mår bra av har varit en krokig men lärorik väg. Även om man har vissa svar så kvarstår oftast frågan, varför är det då så svårt att få ihop det?

 

Brainpainting

Brainpainting, ja vad är det? Egentligen ingenting, bara ett namn eller en målande beskrivning av hjärnaktivitet i olika former. Vår hjärna styr oss mot olika mål, i olika sammanhang och i våra känslor. Den här bloggen kommer till stor del vara ett reflekterande av vad jag känner, mår och fungerar. För mig har skrivandet och skapandet i olika former varit en väg ut, en väg under stunder som kanske inte alltid varit det vi strävar efter. Livet har så många bryt- och vändpunkter och om vi bara visste hur lätt det kan vara att fastna eller hur svårt det kan vara att ta sig ur. Då skulle vi kanske agera annorlunda ibland.

enlight18

Så det här blir liksom att skriva av sig för min egna del, för att jag har funnit en mening med det, får mig att må lite bättre i de stunder då alla de där konstiga frågorna poppar upp i skallen, då det spänner över bröstet eller krampar i magen. Allt från Existentiella frågeställningar till jordnära vardagliga hänger i stort ihop. Så många människor går runt med olika känslor som påverkar vardagen. Det kan handla om ångest, tvivel, trötthet, utmattning, svek, skam eller skuld. På något sätt har det där blivit en del av vardagen. Är det verkligen så det var tänkt med livet? Skall det där aldrig ta slut? Hur finner jag lugn och ro? Varför är det så svårt att säga nej? Varför räcker jag inte till?

Ibland känns det som det bara kretsar kring dessa och jag glömmer bort det positiva. För visst finns det mycket positivt, det jobbiga är att det tenderar att raderas ut av övriga känslor. Det är väl dithän jag egentligen vill med bearbetning och skrivande, att jag själv men också alla de människor jag har runt mig som arbetar så hårt med att må bra, att vardagen och livet får lite flyt.

Jag är på inget sätt någon analytiker eller ens i närheten av medicinskt kompetent. Däremot så brukar mitt hjärta vara stort med tålamod och förståelse och ofta öppet för samtal. Min erfarenhet har ett tydligt budskap och det är att kommunikation är en av de viktigaste byggstenarna i alla former av relationer och problem på olika sätt. Att kväva det som gör ont har också visat sig göra ännu ondare. Så jag har ingen plan med skrivandet utan vi får se vart det leder.